Jag och många med mig jobbar hårt och jobbar hårdare. För att kunna fortsätta jobba hårt. Vad händer om vi helt enkelt slutar jobba?
Det här ämnet har jag berört förut. Då försvarade jag synsättet som säger att alla jobb är roliga, bara du följer ditt hjärta. Den här gången gräver jag lite djupare och undviker att ställa mig på duktighetssidan.
Vi jobbar, för att kunna fortsätta jobba. Så enkelt är det, egentligen. Oavsett om du sliter för att få ”mat på bordet” eller har arbetet som livsstil, så handlar det om att överleva dagen och fortsätta med nästa.
Hela livet jagar vi mellan bensinmackarna för att fylla på bensin i tanken, när det bästa sättet att spara bränsle faktiskt är att stänga av motorn. Summan av vårt arbete är på sätt och vis alltid noll. Ekvationen ser ut på det sättet, om anledningen till att jobba bara är att jobba mer; överleva dagen. Väldigt många jobbar väldigt hårt, för att få chansen att jobba ännu mer. Och en del nöjer sig med det – helt ok.
När jag plöjer nyhetsflöden och sociala flöden godtas det sättet att leva och arbeta faktiskt ganska ofta, oavsett om det rör sig om entreprenörer, drivna karriärister, eller folk som bara jobbar för den där maten på bordet. Målen är personlig utveckling, göra karriär, lära sig nya saker. Utöver pengar och sysselsättning, då. Men alla dessa lärdomar är till för att bli bättre på att jobba. Målet är alltid arbetet. Det är fint att jobba, och vi berättar gärna om vi sitter och manglar en natt eller en helg – speciellt vi som driver eget. Vi är hjältar, men våra ögon är riktade rakt ner i jorden – inte mot stjärnhimlen.
Målet med mitt liv är inte att bli bättre på att arbeta. Det finns inte heller något inom arbetslivet som kan ge mig det jag verkligen behöver här i livet. Därför kan jag heller aldrig finna lycka genom att arbeta allena. Däremot kan jag finna trivsel, meningsfull sysselsättning och andra mer vardagliga ting i arbetslivet. Hobbynivå, jämfört med det kompletta tidsspannet av tid som omsluter mig som levande varelse.
Mina mål måste vara högre satta än att handla om min karriär eller mitt företag. De måste handla om att försonas med universum och det yttersta, att hitta en vettig anledning till att fortsätta finnas kvar på den här planeten. De som står mig nära och det jag kan ge och få från dem finns med i detta. Vem jag är i ett större perspektiv är det viktigaste.
När det yttersta syftet är bestämt, kan karriär och kunskaper/färdigheter i arbetslivet komma in. De mål som finns i arbetslivet bör förankras i mitt hjärta, som är förankrat i de punkter som utgör anledningarna till min existens.