I ett spann av obegripligt lång tid – årsmiljarder – befinner vi oss på en plats som är här, och som är just nu.
En nysning. Ett leende. Ett ögonblick av lycka. Innan den stora glömskan slukar allt. Och vi försvinner, glöms bort som tårar i regnet.
Vårt lilla såpbubbleskepp seglar troget och ganska dumdristigt på ett litet hav i en burk bordsvatten. Redo att rycka ut för något som är ganska meningslöst; en maska i en oändlig väv. En maska som dock kan påverka andra maskor. Vi är kolossalt viktiga, men bara för oss och för varandra. Universum förhåller sig neutralt inför alltet.
Jag tänker på mig själv, känner in andhämtningen på en toalett i Gagnef mitt i natten. Tänker att just nu mitt i det stora obegripliga finns jag, och med en enkel rörelse försvinner min urin ner i avloppet.
Jag är en del i det eviga, och kanske i en vågrörelse som dömt mig till att evigt utföra min nattpissning, den där natten då jag reflekterade över evigheten.