Saknaden av det som aldrig var

Jag kan sakna att vara en skomakare i en liten norrländsk by på 1850-talet.

Hur är det att vara en 17-årig tjej? Det får jag aldrig veta. När jag cyklade hem från mataffären mötte jag ett gäng med unga tjejer. De var så djupt inne i en diskussion om en icke närvarande person, att de inte reflekterade över mannen på cykel som gjorde en snygg omkörning ute på den leriga gräsmattan. Jag, alltså. Hur är det att vara en av dem, där och då?

Hur är det att bo i flertalet av de gamla förfallna hus jag passerat genom åren? Ruinen av den timmerstuga jag såg djupt ute i skogen i Lima till exempel. Hur såg huset ut när det var bebott? Vilka bodde där och hur såg deras liv ut? Var de lyckliga?

Jag tittar in bland några villor i närbelägna Djurås. Sommaren närmar sig. Husen ligger som utkastade, till synes oplanerat och med ojämna mellanrum. Små vägar går mellan dem. Jag skymtar små torg bland gärdsgårdarna. Kaoset lockar mig. Hur skulle det vara att bo där inne i något av de skymda husen? Hur ser husen ut inuti? Vad hade jag lärt känna för personer om jag hade bott där?

Gamla bilder från 1950-talet. Tiden innan den stora stressen. Jag saknar att leva då, även om jag aldrig har gjort det. Ingen nostalgi – nyfikenhet, nyfiket vemod. Saknaden av att ha lekt med min morfar som barn, av tiden innan asfalterade vägar fanns, av smaken på det smör som producerades i 1600-talets fäbodar. Av livet som fiskare i norra Norge på 1300-talet, åren innan digerdöden slog till.

Tänk att få vara ung igen, innan lärdomarna. De som varit bra för mig, men som fört med sig flera jobbiga år. Upptäcka livet med ett leende, istället för att krossas och sedan bli en ny skinande existens. En ärrad existens, här och redo att hjälpa andra undvika den stora hammaren. Tänk att få uppleva en ungdom med blomsterkrans, framtidshopp och kärlek. Det som jag hittade några år senare.

Men jag är här och nu, och jag har lärt mig att upptäcka. Jag vet vad jag söker, samtidigt som övertygelsen finns om att den stora planen inte spelar någon roll. Jag är en liten skärva, oundvikligen i en bana mot den stora magneten.

Skickat via Blogsy