När jag firade nyår hos en vän för över tio år sedan yttrade en person sig om mig, på ett minnesvärt sätt: ”Vad lugn han är. Jag har aldrig träffat någon som är så lugn.”. Mer än tio år senare hör jag samma sak igen.
Jag var nog ganska lugn. Bekväm med vem jag blivit, efter en jobbig tid i högstadiet och en lite mindre jobbig tid i gymnasiet och i det militära. I yngre 20 hade jag börjat jobba, jag visste vad jag stod för, och självförtroendet började komma. Där på den där nyårsfesten lyssnade jag mer än jag pratade. Intresserade mig för andra snarare än försökte visa vem jag är. Och reaktionen om mitt lugn kom.
Några år senare – jag hade fyllt 26 – plågades jag av tvivel, ångest och existentiella frågor. Över varför jag gjorde saker, och för vem. Det var en jobbig tid. Stormen reds ut, men jag var inte tillfreds. Hade ingen plats. Och hatade att försöka passa in, att jobba sig upp, att börja nerifrån på så många sätt. Minnet av nyårsfesten, där jag stack ut med mitt lugn, kändes väldigt avlägsen och jag saknade den tiden.
Här är jag nu. Tack vare meditation och ett kompromisslöst förhållningssätt gentemot livet och världen. Åter den där lugna personen. När jag var på konferens sade en person jag aldrig träffat förut: ”Du är så väldigt lugn. Är du någonsin stressad?”. Jag insåg att, faktiskt är det nog så. ”Man blir lugn av att vara runt dig”. Jag gillar det. Jag brukar annars höra att personer känner att de kan vara sig själva med mig, vilket också är smickrande.