Omvandlingen, som fortgår, och slipar mig skarpare och skarpare. Slipar bättre när jag inte längre ställer min ålder i relation till vad som borde ha klarats av vid den här tiden i livet.
När jag slutar bestraffa mig för det jag gjort och inte gjort. Släpper backlogen framför tåget och sätter mig bredvid spåret. Möter upp rörelserna och mönstren från förr, hjärnans personal som gör sitt bästa för att få saker precis som förut.
När jag slutar tänka egentid, och istället omfamnar all den glädje som finns i ögonblicken. För det går inte att värma sig med framtida eldar. Att ens tillåta äkta spontan glädje, den banala bespottade enligt tågkonduktören där inne.
Släpper in ljuset genom gamla dammiga fönster, där skeptikern stått på vakt vid persiennerna. Låter den lekfulla rösten få prata, trots ilskna blickar från en man med fasta ramar. ”Ja, det är flummigt, men lyssna klart så kanske du plockar upp ett uns nytta, som för dig uppåt och vidare” säger den leende rösten och försöker lugna skeptikern.
Tillåter mig testa nytt. Inspiration från källor jag har noll koll på. Inspiration som avfärdats av nattvaktmästaren, alltid redo med alarmknappen och brandsläckaren. Att inte göra som förut, leder till nya vägar och platser. Vaktmästaren vill inte ha den ovissheten, men han behöver inte bära ansvaret.
Kartan ritas om, och det är utifrån mig själv det sker. All personal där inne är delaktig. Tack vare meditation upplever de, och människorna i den yttre världen, en tacksamhet. Från djupet av mig själv.
Jag har kommit långt, och vissa områden har varit starka väldigt länge. Medan andra har varit i princip censurerade, av mig själv. Nu siktar jag mot en ny gryning, tillsammans med alla er som jag bryr mig om. Det här är inte början, men det är en ny och roligare väg.