Det är svårt att vara still, i en omvärld som manar till hastighet.
Blicken fäst på framtiden, med det förflutna som en vargkäft i röven.
Jag tittar ner mot marken, och tanken stannar i rummet.
Men kroppen vill framåt i tiden. Hela hela tiden.
Käkarna biter hårt. Det såg min tandläkare.
Men stressen är inte det som är, utan det som blir.
Det är hur vi förhåller oss till hastighetens hunger.
Det är min inre intolerans som skapar en friktion mot världen.
Lite mer följsam, och lidandet minskar.
Samtidigt kan den följsamme krossas under vagnens hjul.
Det är jag som ska omvandla världen.
Stilla tanken, omfamna hastigheten. Och vända vagnen.