Jag gjorde ett test som är tänkt att visa vad som är viktigt för mig i livet. Svaren blev frihet och kreativitet, i vanlig ordning.
Det är tydligt att det upproriska i mig, fröet från barndomen, fortsätter att växa. Att behöva förminska mig själv, vara till lags och syssla med anpassning – det gnisslar i varje liten fiber.
Nu är jag inte upprorisk på det bråkiga sättet. Inte ett dugg, faktiskt. Allt som behövs är att få vara i fred och göra vad jag vill. Och det får jag oftast.
Jag har, sedan några år, slutat att försöka göra extra bra intryck. Istället anstränger jag mig för att vara mig själv i största möjliga mån. Det innebär att människor som funkar med mig dras till mig, och de som inte funkar med mig märker det i ett tidigt skede. Bra för alla inblandade att slippa slösa tid.
Just nu genomgår jag en märklig period i livet. Meditationen börjar ge resultat efter ett års någorlunda regelbundet tränande, vilket nu yttrar sig i att tänkandet blir annorlunda. Det är lättare att skala bort känslor från tänkandet, och samtidigt lättare att känna med och för andra.
Min enda längtan just nu är efter att få vandra i skogen igen. Det var länge sedan sist, och varje ven i kroppen behöver skogen – min andliga högborg. Jag såg om Into The Wild, en favoritfilm, under helgen och fick en tankeställare kring samhälle vs mitt livsideal. Inser att jag fortfarande hyser den där ungdomliga skepsisen mot hela den stora fyrkantiga ytliga konsumtionsapparaten. Förståelsen är större än för 20 år sedan dock. Det är praktiskt att vandra med fårskockar emellanåt.