Från och med nu inför jag en ineffektivitetsdag. Ett grässtrå att andas genom, upp ovanför ytan på det kompakta träsket av duktighet.
Jag har nog aldrig varit duktigare än nu. Intresset för personlig utveckling, företagandet och den flåshurtiga positiva attityden – guldmedalj i att bete sig korrekt. Den jag var för 10-15 år sedan hade skakat på huvudet, lagt in en snus och tänkt ”undrar om han ska på sån där resa och finna sig själv också, den stackarn”.
Ja, jag hade inte mycket till övers för sånt här. Livet handlade om att ta det lugnt, njuta och inte stressa upp sig över vardagsdumheter som att jobba – vi ska ju dö likförbannat. Folk som satsade på karriär förstod jag mig inte på. Folk som skaffade barn förstod jag mig rakt inte på. Och folk som ansträngde sig för att vara tillmötesgående mot varandras lilla fyrkantiga duktighetsprinciper – åt fanders med dem.
Jag var 25 och inte direkt någon upprorisk ungdom. Men någon plats i det så kallade samhället hade jag inte hittat, och ville inte heller hitta. De som funkade i den där fyrkantiga världen var får; hjärntvättade dumskallar som offrade sin sanna vilja för att passa in. Åt fanders med dem.
Tills jag, hur det nu gick till, började intressera mig för att förändra mig själv. Det ledde till slut till den jag är nu. Mannen som aldrig i helvete skulle driva företag, aldrig någonsin sett sig som entreprenör, och som levde till 80% i sin egen lilla fantasivärld av psykedeliska påhitt och elitistiska hårdhänta ideal.
Åt fanders med idealen i dag, men välkommen in o härliga bisarra idéer av psykedelisk omåttlighet. Ja, han hade en del bra idéer den där 25-åringen. Framförallt var han betydligt bättre på att ge fingret åt skitnödiga företeelser och dryga moralister. Troligen var det bristen på ansvar, den ljuva vackra.
För att återupprätta den spontana sidan av mig från de lyckligt insomnades värld, och för att än mer vika av från en omedveten tur på en dålig stig – här och nu uppstår Slackerlördag i mitt liv.