Jag sitter i en barnsits på mammas cykel.
– Nu ska vi åka till mormor.
Mammas ord. Och sen bär vi av. Svaga fragment av den läskiga höga bron över till byn där mormor och morfar bor. Till byn där jag bor i dag.
Året är 1979. Jag är två år gammal. Mitt tidigaste minne.
Varför jag just minns den här cykelturen bland alla andra cykelturer; det här minnet bland alla andra potentiella händelser i mitt tidiga liv, som kunde ha blivit minnen – förblir en gåta för mig.
Jag tar fram minnet ibland och spelar om det i hjärnan. Det förblir som det varit, åtminstone är det så jag upplever det. Kanske har jag byggt på minnet genom åren – förvanskat det. Blandat ihop det med andra minnen, påhittade händelser och sådant jag sett i filmer. Mindes jag verkligen den där bron från samma tillfälle?
Det finns andra liknande upplevelser från senare i livet. Lättare att minnas, på grund av fler detaljer än i det tidiga minnet. Men det finns också stora sjok som ter sig mörka och innehållslösa. Vad som känns som åratal av förlorade händelser. Vad gjorde jag som 24-åring? Hur kändes det att fylla 28?
Åren blir svåra att minnas. Misstänker nästan minnesförlust. Funderar på om det tyder på bortslösat liv, eller om det bara är så – för alla.