Från att ha varit en bunt korkskallar i en grotta, till att spåra vårt ursprung miljarder tillbaka i tiden. Onekligen imponerande.
Människan, säga vad man vill. Egoistisk, bullrig, slarvig och girig. Ligger bakom en stor del av utrotningen av andra arter. Släpper ut ofantliga mängder gifter som skadar de andra som bor med oss här på planeten. Krigar om olika smaker och åsikter, och försöker tvinga på varandra dessa åsikter och smaker. Sen slår vi våra medmänniskor på löpande band, plågar djur och skadar oss själva och våra närmaste.
Men, vi gör också rätt mycket för att rätta till misstagen. Vi uppfinner apparater som renar dricksvatten åt andra, sätter ut saltstenar åt djuren i skogen och tar hand om både människor och djur som inte klarar sig själva. Och vi gratulerar varandra för framgång, för att vi lyckats leva ännu ett år – och hedrar de av oss som lämnat det hör jordelivet. Och hjälper totala främlingar utan annan vinning än för att det känns rätt.
Och så denna upptäckarlusta – som kan gå hur som helst. Ibland är det ett vaccin, ibland ännu ett raffinerat sätt att ta ihjäl människor och kreatur på. Och ibland är det bekräftandet av en teori som förklarar ännu en stor del av hur vårt universum – detta oändligt stora – fungerar. Från vår lilla sketna fjantplanet i utkanten av den inre av alla löjliga ankdammar i kosmiska sammanhang. Blott en fnupp i jämförelse med vad en vattendroppe är i förhållande till havet. Ja, jag är klart imponerad. Vissa dagar går det an att vara nöjd, med att vara människa.