Åter till rötterna

Förra helgen deltog jag i Re-root Camp, som visade sig vara väldigt givande och annorlunda. Bland annat sysslade vi med naturmeditation och satt ensamma i skogen över en natt. Jag kom tillbaka som en förändrad person, med en oväntat enkel och självklar insikt.


Sven-Alex ”Lalle” Trygg
, även känd som Smiling Warrior, är en väldigt speciell person som jag hade turen att hamna i samma kommun som, och lära känna. För att göra historien väldigt kort: Han jobbade med juridik, gick in i väggen, och använde naturen som helande kraft för att komma åter. Sedan dess är han en sorts coach, som hjälper andra att må bättre och utvecklas med naturen som verktyg. Han har skrivit två böcker hittills, om sin resa och sina upptäckter.

Förra helgen anordnade mr Trygg och hans kompanjon Mikael Källman något som de kallar för Re-root Camp. Det hela startades nu under 2015, och jag fick vara med på det andra arrangemanget i ordningen. Tillsammans med övriga deltagare levde jag ute i skogen under ett dygn, och fick ta del av metoder, övningar, diskussioner och allmän frid och frihet.


Jag hade inga förväntningar
på arrangemanget som sådant. Det är lätt att vara skeptiskt inställd till den här typen av aktivitet, men jag valde att ta allt för vad det var och döma i efterhand. Allt som oftast har jag, på senare tid, märkt hur förväntningar ställer till det och förstör upplevelser. Den som förväntar sig skapar en bild av hur något ser ut, och sedan blir hela upplevelsen en jämförelse mellan det förväntade och verkligheten. Under dessa jämförelser tror jag att en stor del av upplevelsen går förlorad. Ett öppet sinne är alltid bra, och kritiken kan då användas om upplevelsen i sig snarare än som begränsning av perceptionsförmågan.


Efter att ha hälsats välkomna
med rykande färskt skogskaffe inledde vi med att ta av oss skorna (det var valfritt) och gå iväg till en plan plats där Mikael ledde en naturmeditation. Sedan en god gryta, kokad över elden på äkta vildmarkssätt. Till den åts surdegsbröd med tapenad och annat mumsigt pålägg. Vi plockade lite växter och kokade en väldigt speciell dryck, som medfördes i termosarna inför Re-root Camps stora händelse: utesittningen.


Utesittning
går ut på att sitta utomhus, över natten. Svårare än så är det inte. Detta är, fick jag veta på plats, något som naturfolk världen över har sysslat med traditionellt genom årtusenden. Enkelt var det, inga konstigheter rent praktiskt, men det finns svårigheter med denna aktivitet, och det blev vi förvarnade om innan:

Det kommer att kännas obehagligt

Vi kommer att bli rastlösa

Vi kommer att bli kritiska och tvivla

Mycket riktigt, det där hände i tur och ordning. När nattmörkret lade sig över skogen vandrade vi iväg ett par kilometer, och valde sedan varsin sittplats för natten. Var och en lämnades sedan, härligt citrusdoftande av myggmedel, ensam i mörkret med liggunderlag och sovsäck.


Jag valde en stenhäll
invid vattnet, med en slänt bakom ryggen. Lite som en soffa. Slängde ut liggunderlaget och använde sovsäcken som ett täcke. Där satt jag sedan, oväntat bekvämt, och glodde ut över sjön. När fick jag den dosen av stillhet sist? Stillsamhet var dock inget som rådde i min kropp, som nu krängde av ångest och hjärtklappning. Jag tänkte på björnar och vargar, lyssnade och lyssnade, funderade på vad jag hade gett mig in på. Även utan katastroftankar gick kroppen på högvarv, som en racingbil med fullgas och intryckt koppling. Ja, första punkten – obehag – kunde checkas av rätt omgående.


Efter att trams om björnar
och vargar fäktats bort av en, trots allt, rationell tankeapparat gick min upplevelse över till rastlöshet. Kanske borde jag försöka sova, så att det blev slut på natten någon gång. Vad gjorde jag där i skogen? Borde jag inte gå tillbaka till lägret och sova i kåtan? Här kom tvivlen också. Vad kunde egentligen hända? Varför skulle jag få insikter just vid en sjö i natten, genom att ge fan i att sova? Dessa tvivel besegrades dock av tanken på att jag faktiskt valt att ge mig ut på äventyret, att jag skulle ta tillvara på möjligheten och försöka få ut något av upplevelsen. Valuta för pengarna, kort och gott. ”Nej, jag blir kvar här, din jävel” sa jag till tvivlet.


Nu hade sjön lagt sig spegelblank
under en himmel som skiftade i rosa och lite andra färger. Min oro försvann nog ungefär samtidigt, och nu började det bli riktigt mysigt. Jag knaprade på lite medhavda snacks (någon sorts nöt- och fruktblandning) medan jag pratade med sniglarna som satt på stenarna bredvid (och faktiskt fick smaka lite snacks de med), och så pratade jag med själva sjön också. Det här med att prata med naturen var något som rekommenderades av arrangörerna, och för mig kändes det inte märkligare än att gå runt här hemma och sjunga sånger på påhittade språk för katterna.


Jag vet inte hur det gick till
, om jag slumrade lite, eller om det bara kom ur tomma intet; plötsligt började det dyka upp insikter, som om själva sjön pratade med mig. ”Du måste lugna ner dig, sluta stressa och var tacksam” var den första tanken. Det var lite aggression i den, och innerst inne har jag gått och retat mig på hur onödigt stor del av livet som har en ”andan i halsen”-känsla över sig. Motsatsen till livskvalitet är den där känslan, och den hör ihop med synen på livet som en problem som ska lösas (”livspussel” – smaka på denna bittra skapelse). Insikt nummer två var ännu bättre, och om möjligt ännu mer självklar: gör det du älskar mest av allt, och gör det så ofta som du kan. Se där, vilket succérecept.


När morgonljuset kom
reste jag mig från min sten, tacksam för en givande natt. Glad i hågen gick jag tillbaka till lägret, i tron om att klockan var 06:00 eller liknande. I själva verket var den runt fyra, så jag hann med fem härliga timmars sömn med regnet smattrande mot tältduken – trots en hel natt vid sjön i min ensamhet. Och ja, jag klarade mig helt från regn under själva sittningen. Dock hade jag både regnställ och poncho med i beredskap.
Dagen efter väntade några ytterligare övningar av skiftande karaktär, innan vi åt en god vildmarkswok och tackade för oss.


Sammanfattningsvis
ett oväntat givande dygn, där ”enkelt, jordnära, spirituellt och lekfullt” får bli den självklara beskrivningen. Det var väldigt befriande att inga läror eller liknande utövades, inga mystiska teorier förespråkades. Här bjöds på enkla övningar, där allt som togs in och upplevdes var något väldigt individuellt, och där det handlade om att hitta det som redan fanns inombords snarare än att bygga på med nyheter. ”Re-root” är i sammanhanget ett genialiskt ord, då dygnet i skogen närmast kan liknas vid en omplantering av en växt. Samma planta, nya möjligheter att växa starkare och ansa bort torra döda grenar, inför en kommande blomsterprakt. Tillbaka till rötterna, insikten om vem och vad som är du.


I ärlighetens namn
ska sägas att jag är rätt mottaglig för den här typen av aktiviteter. Jag har hållit på med meditation i flera år nu, mindfulness är vardagsmat och jag är en flitig besökare i naturen sedan barnsben. Det är rätt självklart att jag diggar detta, och därför vill jag säga att även en novis på samtliga områden nog skulle få ut något av Re-root Camp. Allting förklaras, det finns inget rätt och fel i övningarna i egentligen, och det behövs inga förkunskaper. Även en storstadsbo som aldrig varit i skogen kan nog uppskatta detta.