När jag gick i mellanstadiet brukade mina uppsatser skickas runt i klassen. Humor av brutalt och bisarrt slag handlade det om då, och 25 år senare är den typen av inslag fortfarande återkommande.
I gymnasiet fortsatte skrivandet, och min svensklärare gav mig beröm för mitt språk men gillade inte riktigt det brutala och min sjuka humor.
Sedan kom militärtjänstgöringen emellan, innan jag och en kompis skrev en fejkad musiktidning (Muskedunder Magazine) där vi drev med olika metalband. Bland annat var Skabbschwein (Rammstein) och In Pants (In Flames) med bland recensionerna.
Den där musiktidningen fick min nuvarande kompanjon i företaget att föreslå tidningsvärlden som en yrkesbana för mig, och så blev det också.
Därefter gick det många år innan jag skrev något seriöst igen. En och annan dikt ibland. Det bisarra och humoristiska försvann.
För något år sedan bad en kund om något sjukt, då han hade sett något kort stycke med humor som jag hade skrivit. Jag fick order om att skriva något ”riktigt sjukt”, vilket jag också gjorde. Det blev positiv feedback, och jag insåg att ”crazy-stuket” är min särart. Och så producerade jag julkalendern förra året, som en följd av detta.
Det humoristiska skrivandet satte även fart på annat skrivande, och nu har jag en bok om ångest klar (köp den här nedan som e-bok, pappersversion kommer framöver), flera korta sagor klara och en längre sagobok planerad för utgåva under året.
Jag är stolt över vad som har åstadkommits, och inser att allt löper som en linje ända från barndomen. Hade jag haft vett att omfamna min särart tidigare – vem vet var jag hade varit i dag.
Med det sagt: vilken är din särart? Vilken speciell egenskap har du som borde tas till vara på bättre? Kommentera gärna och berätta.
Köp e-boken här nedan.