En av mina största problem med mig själv är den dömande sidan. Kraven på mig själv är extrema, och de på andra människor är något lägre, om än rejält höga. Som yngre version hade kraven mycket med ålder att göra.
En av de saker jag ångrat mest i livet var när jag avfärdade en tjej som var intresserad av mig. Det här var när jag gick i 1:an eller 2:an i gymnasiet. Hon gick i åttan. Det var alltså inte många år som skilde sig mellan oss, men jag bara tänkte på vad ”alla andra” skulle tycka om att jag hade en tjej som gick i högstadiet. Var jag intresserad? Ja, och det komplicerade saker och ting. Hon visste om mitt skäl till att avfärda henne, och många år senare möttes vi på en pub. Det visade sig att hon hade varit sur på mig i alla år (nu var vi i 20-årsåldern), men vi blev sams. Men jag kan skämmas än i dag, faktiskt.
Det där med att döma människor efter sin ålder gjorde jag mig skyldig till fler gånger. Det som fick mig ur detta var tiden med onlinespel. Tillsammans med andra personer från jorden runt spelade jag ett online-RPG som heter Guild Wars, där olika krigare slåss mot varandra i lag. Vid den här tiden var jag runt 25 år gammal. I min guild ingick personer som var över 50 likväl som 14. I början var jag obekväm med detta, och tänkte att jag ju inte kunde spela ihop med en gammal gubbe. Eller en liten fjortis. Med tiden insåg jag att det ändå var personligheten som spelade roll, och det var inte så stor skillnad på en 14:åring och en 50:åring när det kom till det som var intressant – spelandet.
Faktiskt blev jag fri från åldersfixeringen efter insikten om att det går att umgås med 14-åringar och 50-åringar fast man är 25. Därefter har ålder i princip slutat att spela roll för mig, och nu värderas människor efter hur de är som personer. Min egen morfar var en kompis trots att han var över 80 när jag var 30. Och jag kan ha intressanta konversationer med barn, som faktiskt ger mig något.
Alla åldrar har sin fördel. Den som är öppensinnad har de bästa förutsättningarna.