Jag fick nyligen frågan om jag tror att ångest kan botas. Mitt svar är att nej, det är inget som botas. En stor del av problemet ligger dock i själva tanken på att bota ångest.
Vad menar du – kan inte ångest botas?
När jag själv drabbades av åkomman/gåvan gick det många år där jag försökte bli fri från ångest. I efterhand skulle det visa sig att fokusen på att bli ”fri” var en väldigt stor del av problemet. I dag lider jag väldigt lite av detta, och anledningen är att jag helt enkelt slutade att kämpa emot för att istället acceptera och helt enkelt dra nytta av denna gåva. Så länge jag hade inställningen att jag måste bort, talade jag även om för mig själv att detta är en fara och att jag måste fly. Flykten i sig skapar mer ångest, och rädslan för denna starka oro triggar också mer av den varan.
”Det här är ju jag”
Jag minns inte exakt när det inträffade, men jag minns att jag hade stått och studerat stjärnhimlen. Långt där ute i den svarta rymden sken små prickar mot mig, och jag tänkte på hur enorma avstånd som fanns där mellan mig och dem. Ändå utgör de bara en liten bråkdel av vad som ryms i rymden. Jag kände mig så otroligt liten och obetydlig när jag tänkte på det där, och plötsligt fylldes jag med värme och tacksamhet. Vad skönt att vara en obetydlig liten lort.
Värmen från insikten om den egna obetydligheten lämnade mig inte. Den följde mig i dagar, veckor och sakta men säkert förändrades min inställning till livet som sådant. Den där paniken över att vara dödlig, den avtog, och istället tänkte jag på hur fånigt det var att ta sig på så stort allvar. Ångest? Kändes ointressant.
Ångestresans slut var den större resans början
Det var inte bara en existentiell insikt som hjälpte mig att bli fri från GAD (general anxiety disorder), det var även KBT och lärdomar om hur kroppen fungerar samt mindfulness som metod som hjälpte till. Oj, sa jag fri? Fri blev jag ju aldrig, eller botad. Däremot är jag fri från det fängelse som ångesten innebar.
Friheten ligger just i att acceptera mitt tillstånd, förstå det, utnyttja det och göra det till en kraftkälla i mitt liv. Men jag är däremot väldigt bekväm med tanken på att detta aldrig kommer att lämna mig, för resten av mitt liv. Det är ett av mitt livs största gåvor, och hur konstigt det än låter är jag tacksam för att jag drabbades.