I dag fyller min dotter Alma två år. Hon är ett levande litet monument över mitt nystartade liv.
Jag jobbade som reporter på Dala-Demokraten. Ett i sig helt underbart jobb där jag fick träffa många nya och udda människor dagligen, ta del av deras liv och upplevelser – och komprimera det till artiklar. Som skulle vara lättlästa, underhållande, intressanta och dessutom levereras i tid. Ett stort ansvar och en stor frihet. Ett drömjobb.
Kruxet var att journalister allt mer sällan anställs på heltid. Jag gick på kontrakt efter kontrakt, och tyckte mig aldrig ha någon egentlig framförhållning. Går man sedan och drömmer om att flytta ut på landet, skaffa familj och dessutom få lite mer kontroll på tillvaron – ja, då blir det lite krångligt. Så vad göra? Glömma drömmen och vänta några år? Nej.
Jag startade eget tillsammans med min vän Rickard Erixon, som redan kört eget i några olika konstellationer. Jag hade ingen större koll på det där med företagande, men tänkte att man inte får fega för mycket här i livet. Går det åt pipan så har jag i alla fall lärt mig något, resonerade jag. Vi startade Year Zero i november 2007, och i samband med det gjorde vi vårt första jobb. Jag jobbade parallellt på tidningen i början, men hoppade sedan helt över till Year Zero i februari. Starta eget-bidrag struntade jag i att söka – det krävdes kurser och sådant som jag inte hade tid att gå (jobbade ju dubbel heltid).
Företaget fick namnet efter en symbol som jag hade lekt med i huvudet i några år. En ny tideräkning, ett nytt liv. Och ”år noll” (2008) blev verkligen en nystart. Alma föddes, och Year Zero gjorde sitt första år. Rätt så vågat, kanske snudd på dumdristigt, att bli far för första gången samtidigt som jag blev företagare för första gången. Det spelade mig inte så stor roll. Jag var så innerligt trött på den trygghetsfixering som i så stor utsträckning råder i det här landet. Något som också visade sig i flera kommentarer jag fick kring mitt beslut. Det var en hel del ryggdunkningar också, men mestadels ”Men tänk om…”-kommentarer.
Nu sitter jag här två år senare och inser att det har gått betydligt smärtfriare än vad jag, till och med i mitt optimistiska rus, trodde. Verksamheten har etablerats någorlunda, och det är mer kontroll och mindre chansningar numera. Jag skrattar lite inombords åt de där valen jag gjorde, och tänker att jag kanske inte hade gjort samma val i dag (om jag inte hade vetat att det gått bra).