Bland det värsta jag vet är när livet blir en räcka av saker som ska utföras, utan möjlighet till reflektion. Den tendensen har det varit nu ett tag.
Jag tänker inte klaga. Det är inte så dumt att bara göra ibland. Ösa på med arbetsuppgifter, och därefter ösa på privata uppgifter. Och så ska det väljas tapeter, mattor, kläder, mat, skrivas inköpslistor, städas och funderas på trista vardagsprylar.
Men min personlighetstyp är inte förenlig med att alltid ha det så här, och därför trilskas den om det går för lång tid med ett aktivitetsliv. Lite grann är det så just nu, och då sitter jag här och skriver om det. Jag behöver avstånd från mig själv och mitt liv, för att se det utifrån och kolla om jag är på väg åt rätt håll.
Så är jag det? Det vet jag inte förrän jag har zoomat ut och funderat en stund. Det jag vet är att jag har ett bra liv, kanske bättre än någonsin. Men det är fullspäckad och jag har inte så bra koll helt enkelt.
Vad jag vill säga till alla som läser det här: ta den där tiden för eftertanke med jämna mellanrum. Gå en ensam promenad, titta på stjärnorna och känn efter. Hur fullt upp ditt liv än är, finns det alltid tid för en halvtimmes reflektion. Om inte, så kan du ju alltid lägga in ett tomrum i din kalender.
Här vill jag även passa på att säga att jag ändrar planen för den här bloggen. Den ska inte längre handla om enbart hur det är att bo på landsbygden och driva företag. Nu tänker jag skriva om vad som faller mig in, och när det faller mig in. Vilket jag i och för sig redan gjort, men nu är jag medveten om det.