I går skrev jag om jakten på lycka. Besläktat med detta är målsättningshetsen, som står i en paradoxal position i förhållande till det avslappnade slackerlivet många av oss gillar.
Vi företagare behöver sätta tydliga mål för att följa upp, om vi nu vill nå någonstans. Det tog några år innan jag själv insåg tjusningen med detta, av att det ständigt finns en plan.
Eftersom jag har en tendens att företagisiera även privatlivet är det lätt hänt att sätta igång med målsättningshysterin där med. Vilket jag har försökt med i flera omgångar, men i slutändan gett upp. Varför då? För att det inte rimmar med vem jag är.
Jag är en verklighetsflyende skogsmulle som inte går och suktar efter häftiga bilar. Inte heminredning eller annat pyssel heller, för den delen. Inte så många materiella mål, undantaget teknologiska manicker. Jag är typen som blir nöjd och glad av en skogspromenad och en kall öl.
Den som sätter mål siktar alltid bort från det som är här och nu. Vips så står du där med skägget i brevlådan och välmåendet i soptunnan – för bort från nuet ligger nära missnöjet. Vad är ett liv som inte har trivsel i det som är just nu? Rätt kass, om du frågar mig. Samtidigt sker utveckling långsamt, om alls, utan mål. Utan målet ”odla rabarber” blir det ingen paj – punkt slut.
Så det gäller alltså att sätta mål, och samtidigt trivas i det som är just nu. En utmaning likt balansgång på en hal stock, på väg mot ett vattenfall. Livet i all sin flyktiga skönhet.
Det här är tredje inlägget i #blogg100 2014