Tre verktyg för ökad ångestkontroll

När jag, efter cirka fem års lidande, slutligen började få kontroll över min ångest var det främst tre verktyg som ledde mig rätt. Tipsen kommer från min bok ”Nu dör jag” som du hittar här.

1) Kunskap om människokroppen

Den ledande anledningen till att panikattackerna inträffade hade med kroppen att göra. Det är svårt att säga vad som kom först, så låt oss säga att det var en sammansättning av kroppsligt och tankemässigt som skapade en lavinartad effekt i kroppen. Exempelvis: Jag kunde känna att det pirrade till någonstans i magen. Tankarna sade ”det kanske är fel med hjärtat”, vilket fick magen att börja bubbla av oro. Detta bubblande tolkade tankarna som ett tecken på att jag hade rätt i mina farhågor. Och så bubblade magen ännu mer, jag kände mig yr och ”symptomen” trappades upp, följt av mer oro, följt av fler kroppsliga symptom tills paniken kom. Den stora behållningen, framförallt från de olika experimenten jag gjorde, var medvetenheten om kroppen och hur den betedde sig. Bara att kunna identifiera något som oro, istället för en sanning om mitt medicinska tillstånd, var ett gigantiskt steg i rätt riktning. Det ledde till att jag slutade ta hänsyn till oron, som till exempel att lägga mig tidigare för att hinna sova ut.

2) Förmågan att scanna av kroppen

Genom att träna på kroppsscanning, vilket är avslappnande i sig, kunde jag allt tidigare identifiera pirr i magen, spänningar i käkarna och nacken och andra stressymptom. Med andningsfokus kunde det spända området bli avslappnat, och mina ångesttriggers stoppades långt innan de lyckades få små krusningar att bli till stora vågor på mitt mentala hav.

3) Förmågan att acceptera det som händer i kroppen

Förmågan att acceptera det som händer i kroppen är det svåraste för mig, än i dag faktiskt. Kunskapen om människokroppen var grundläggande, nödvändig, liksom även scanningen. Dessa två är trogna livvakter, men utan ett vettigt sätt att hantera oron och alla dessa tankar på – ja, då spelar det nästan ingen roll. Acceptansen är grundläggande för mindfulness. Det gäller att acceptera det som dyker upp i medvetandet, och i kroppen, utan att döma och utan att försöka ändra något. Tankarna och spänningarna, den kroppsliga oron, ska få passera utan försök att eliminera dem eller säga ”det gör inget, lalala – jag ignorerar er”. Nej, acceptera handlar om att bara låta dem passera. Likt löv som flyter förbi i en å, eller moln som rör sig över himlen. De är här, och så är det med det. Det är varken bra eller dåligt att de är här, och vi är bara här som åskådare. Det betyder ingenting att de är här och vi är här. Rent konkret betyder det att jag hittar en stickning i kroppen, eller en spänning, och säger ”här är en spänning, låt mig nu känna efter hur den känns och beskriva varje detalj av den utan att ta ställning till den”. I ett mer akut läge, något som händer än i dag, är att jag kan säga ”nu har jag ångest”, och så får ångesten rasa i kroppen medan jag gör något annat. Ofta blir den väldigt kortvarig, ett busigt barn som ingen tar någon notis om.