När jag var 24 tyckte jag mig vara annorlunda och bättre än andra män. 16 år senare förstår jag att det berodde på en missuppfattning om vad manlighet verkligen är, och nu vet jag också vilken kraft det finns i manlig gemenskap.
Ja, det går ju att skratta och skoja om ”bromance” och nära relationer mellan heterosexuella män. Men faktum är att jag fan hade gått sönder om det inte vore för min vän och broder Robert, som ställde upp och pratade med mig varenda förbaskade dag när det var som värst våren-sommaren 2016. Jag pratar om min separation. Den tacksamhet jag känner inför det detta kan jag inte sätta ord på.
Vad som hjälpte mig var att få validering för mina tankar och känslor, men även mothugg på absurda idéer och tankar. Ett bollplank kort och gott.
Numera har jag veckovis kontakt med två manliga vänner, och mindre regelbunden kontakt med ett par-tre till. Fokus ligger på personlig utveckling, konstruktiva råd och problemlösning. Vi är öppenhjärtiga och vågar släppa garden inför varandra.
Nej, manlighet handlar inte om att titta på sport, fisa och dra skämt om kvinnor. I grund och botten handlar det om att våga vara svag, och stark, om att stå på sig och vara konstruktiv, lyhörd och ödmjuk – att vara redo att ständigt revidera sin inställning till livet. Det handlar även om att vilja utvecklas, mentalt som fysiskt. Allt det här kan vi lära oss av varandra, och av våra manliga förebilder.
Jag uppmanar alla män att ha den här typen av nätverk. Allt ifrån några ”grabbar” som provar whisky ihop, spelar hårdrock eller ringer varandra ibland, till att skapa ett fullfjädrat broderskap. Vi behöver det, mer än ni tror. Jag brukade skratta åt sånt här en gång i tiden, men inte mer.