Länge var mitt mål med allting att slå mig ner på en sten i skogen och bara vara. Alla uppgifter och projekt som dök upp var störningsmoment som behövde röjas ur vägen, genast. I dag inser jag att det inte finns någon motsättning mellan många projekt och sinnesfrid.

Vad är meningen med livet?

Frågeställningen vad som är livets mening – denna klyscha till fråga. Jag har genom livet roat mig med att ställa motfrågan ”vad säger att det finns en mening?”, då jag tyckt att letandet efter något externt varit en märklighet i sammanhanget. Ska meningen ligga där i diket som en liten grävling, redo att adopteras och tas med hem? Nej, snarare är mening något vi skapar själva genom målsättningar/syften och att agera mot detta.

Passion, något annat som det pratas om. Alla ska brinna för något och vara passionerade. Jag hade stora problem med det. Jag brann inte för något alls, och jag hör än idag personer i min ålder (30-50) klaga på hur de inte har någon passion. Nej, för det är samma visa som med mening. Du behöver agera, sätta igång vanan. Vanan blir maskinen som skapar det där: mening och passion.

Grubblaren på kammaren

Som en dåre satt jag där på min kammare, funderade över livet och var den där meningen kunde finnas. Vissa åkte utomlands i flera månader, för att “finna sig själva”. Jag avfärdade dem då, för att jag tyckte att de flydde. Men idag inser jag att det valet var betydligt mer konstruktivt än mitt eget grubblande. Å andra sidan ledde grubblandet mig slutligen hit, och här vill jag vara.

Därför ger aktivitet harmoni

Tillbaka till min inledning. Så länge jag såg alla aktiviteter och åtaganden som måsten, blev de störningar. Helst ville jag ju sitta där under kork… förlåt, på stenen och fundera. Lukta på mossan. Och grubbla över det här med vad livet ska användas till. Så mycket resultat blev det inte, men däremot en hel del ångest till sist. Fast det var skönt att vara i skogen så ofta som jag var. Det kan jag sakna.

När jag agerade tvärtemot min vanliga inställning, startade företag och skaffade barn, hände det saker. Det var i denna veva jag fick upp intresset för personlig utveckling, upptäckte att målsättning och planering är dunderhonung mot ångest, och att mening faktiskt skapas när man agerar för att följa sina mål. Då kommer den där harmonin, den sköna känslan av att göra rätt och att lyckas. Då kan man sitta på den där stenen och bara sjunka in i tystnaden, utan att fundera. 

Så löser du problemet med livets mening

Vad du behöver är alltså målsättning eller syfte. Jag anger dessa två, då vissa personer inte behöver stegvis mätbara åtgärder. ”A sense of purpose” säger man på engelska, och även om jag själv vill ha mål med tydliga delmål, tror jag faktiskt att vissa inte alls mår bra av sådant. Oavsett om det är mål eller syfte du behöver: det måste vara något vettigt som drar dig framåt.

Det där målet eller syftet spottar du inte ur dig direkt. Därför behöver du riskera att ha fel mål/syfte i början. Du måste gissa, sätta igång jobbet, känna efter och kalibrera om. Tills du vet att det är rätt. Du måste träna på att jobba mot ett mål/syfte, så enkelt är det. Oavsett om du väljer fel kommer du successivt att känna mening/passion/lycka för att du lyckas med saker och ser hur du flyttar dig framåt.

Det finns mer att säga om detta. Jag nöjer mig så här för denna gång. Ställ gärna frågor eller kommentera, så inspirerar du mig till en fortsättning.

Läs även:

Du kan varken misslyckas eller lyckas utan mål

Stress som substitut för mening

Meningen med livet