Stoicism vs fuck you – vem vinner?

Stoicism vs fuck you – vem vinner?

Någon gång förra året bestämde jag mig för att aldrig mer stå ut med något som inte känns hundraprocentigt, som inte är exakt det jag behöver (eller ”aldrig mer ta skit” som jag sade till mig själv i spegeln). Och med detta föddes en attityd som är ärlig, rak och inte viker för kollision, utan att för den sakens skull bråka i onödan. Ibland är jag onödigt mycket som en laddad giftorm, men det är när självkontrollen brister.

Vad menar du karl?
Kort och gott ställer jag inte upp på andras egokickar om de jävlas med mig. Då försöker jag inte ändra, utan stiger istället av tåget för att leta på ett annat. Osentimentalt, lågmält, minimalt med drama – är idealet. Nyckelordet i detta är intolerans: om standarden inte håller min nivå, ja då är jag inte med längre. Inga kompromisser om de inte gör mig gott i förlängningen, och det är det få kompromisser som gör.

Om jag har råkat illa ut några gånger? Detta ovan låter ju lite som det brända barnets lärdom. Jodå, men inte utan att det varit mitt eget fel på något vis. Och det har aldrig varit mitt fel utan att jag har lärt mig något av det. Så jag är tacksam för de lärosmällar livet har gett mig med sitt lilla slagträ.

Argsint dörrmatta
Sanningen är att jag har predikat om att folk inte ska vara dörrmattor, men min vilja att göra allt till det bästa för andra, oavsett om de förtjänar det eller inte – har just fått mig att vara en dörrmatta. En rätt krävande intensiv och bitvis argsint dörrmatta, men ändå en sådan. Och nu är jag istället lite mer av det dolda baseballträet innanför dörren, i någon sorts balans med mattjäveln.

Det var den ena sidan.

Den stoiska sidan
Den andra sidan av detta är att jag parallellt har en förkärlek för stoisk filosofi. Att härda ut, inte dras iväg av känslor och att släppa sådant som du omöjligen kan göra något åt själv. Exempelvis som när uppfinnaren och entreprenören Thomas Edison skrattade och njöt av den eldsvåda som slukade hans älskade fabrik (karln kunde inte göra ett dyft åt branden, så han accepterade och njöt av tidernas eldsvåda istället).

Men att vara intolerant och inte gå med på att domineras av andras agenda går inte riktigt ihop med detta stoiska. Var går gränsen? När blir stoikern en dörrmatta? När behöver den oberörde stenstoden bli en spottande och fräsande vulkan?

Att uppnå balans
Sedan jag på senare år släppt fram mina kuvade känslor har jag upplevt mig själv vara mer levande, och känt mig mer äkta än någonsin. Något jag fått beröm för, men också hört saker om intensitet och att jag är den mest aggressiva person hen träffat.

Det är ovant detta med känslor, men sakta men säkert normaliseras detta och det blir lättare att ventilera snarare än spara på småirritationer, tills de i dag exploderar i ansiktet på en oförstående person. Nå, det finns en balans där någonstans mellan känslomässig äkthet och stoisk oberördhet. Kanske är det rentav inget problem att förena dem. Vad tror du som läser?

För övrigt älskar jag den här typen av självutlämnande texter/bekännelser. Sann styrka är att våga erkänna sina imperfektioner, varför jag skriver sådana här inlägg ibland. Inget får mig att tappa respekten som en polerad fasad.

Jag väljer illusionen

Jag väljer illusionen

Vad vore livet om allt var förnuftigt och inte lämnade något till övers för fantasin?

Jag menar då inte bara fiktion, utan att verkligheten faktiskt vinner på att spinnas med ett skimrande lager utanpå. Att mystik inte alltid ska avtäckas, för att den fyller en konstnärligt och mentalt stimulerande funktion.

“A man is the less likely to become great the more he is dominated by reason: few can achieve greatness – and none in art – if they are not dominated by illusion.”

Orden kommer från Mr Doctor (aka Mario Panciera) från italiensk-/slovenska bandet Devil Doll, och användes när han en gång i tiden sökte bandmedlemmar. Devil Doll spelar pretentiös konstnärlig skräckfilmsrock med klassiska inslag. Ytterst bisarr och väldigt trevlig musik. Se klippet nedan.

Nå, illusioner. Ofta besläktade med självbedrägeri. De är av godo, oftast. Jag kan inte se en film om jag hela tiden sitter och letar efter något som är ”overkligt”, och jag får inte samma njutning av band som gömmer sig bakom masker och pseudonymer – om jag vet att de egentligen heter Kalle och Kurt, och äter, skiter och knullar som andra dödliga.

Sann konst ska komma från yttre rymden. Det har alltid varit min övertygelse. Den ska alltså kännas som att den kommer från yttre rymden, som om den var skapad av något högre väsen. Gudar, demoner, valkyrior eller aliens – spelar ingen roll.

För konst – musik, film, litteratur – är rymdfarkoster för hjärnan. Vi behöver ibland lämna de stinkande blöta strumpornas vardagsdimension – verkligheten och vardagen – för att vandra en stund bland stjärnor, omöjliga världar och mäktiga omänskliga varelser.

Leve illusionen. Gör dig själv en tjänst, och låt förnuftet vila en stund.
Bilden ovan är gjord av Anna Lindroth.

Gör inte tråkigt skit

Gör inte tråkigt skit

I dag påminde min samarbetsbroder Ernst Almgren mig om något viktigt: gör sånt som är kul, för i morgon kan livet få en oväntad vändning. Här skriver han mer om den saken.

Jag berättade att jag haft det tungt med skrivandet senaste veckan, på grund av att de ämnen jag planerat in var tråkiga. Sedan barndomen har jag haft problem med att ta in information som är tråkig/ointressant, och än mer att producera något bra om det känns tråkigt att producera.

Då sade han kort: men varför skriver du inte sånt som du tycker är kul?

Ja, alla svar som kom upp var av det slaget så att jag inte ens trodde på dem själv.

Från och med nu kommer jag att införa ett litet test inför det jag ska skriva. Jag kommer att fråga mig själv om det jag ska skriva om känns kul och inspirerande. Om svaret är nej, skriver jag det inte.

Livet är för kort för att slösa bort på tråkigt skit.

Dödsångest

Dödsångest

Den typ av ångest jag led av under de förbannade åren kallas för generell ångest, eller GAD (general anxiety disorder). Det betyder att oron gäller det mesta, och inte rör sig om något specifikt. Oron ligger och surrar konstant.

Tillägg: För er som letar efter min bok, köp den här. Jag har också exemplar som kan köpas direkt från mig.

För mig fanns det en trigger som satte igång på ångesten mer än något annat: tankar på döden. Under åtminstone fem års tid var ”du kommer att dö” den första tanken som tänktes i stort sett varje morgon. Med orolig mage, spänningar i muskler och käkar samt nedstämdhet som resultat.

Fem år. Jag kan inte tro det när jag skriver det. Men det var fem år som passerade förbi utan att jag minns något speciellt. Det är som ett töcken. Till slut blev jag sams med min egen dödlighet. Hur jag gjorde? Acceptans.

Acceptans är det viktigaste i mitt liv just nu. Jag tänker så här: endera accepterar jag det jobbiga, eller så gör jag det inte. Och om jag inte accepterar, så kan jag åtminstone acceptera att jag inte kan acceptera.

Det som hände med dödsångesten var att jag först lärde mig hantera kroppen, lära känna hur den fungerade. Det var en onlinekurs som hjälpte mig med detta. Utöver detta lärde jag mig att acceptera min ångest, att den inte kan vare sig tänkas bort eller jagas bort. Den försvinner om den får tillåtelse att husera i kroppen. Dessa två viktiga steg tog i princip död på den generella ångesten. Kvar fanns det jobbiga i min dödlighet, att jag ska dö – och framförallt att jag inte vet när.

En kväll gick jag på en promenad i mörkret. Det var kyligt ute, stjärnklart. Jag hade nog musik på i hörlurarna. Tittade på stjärnhimlen och drömde mig bort. Kände mig liten när jag tänkte på hur gamla de där stjärnorna var, hur långt bort de är och hur stor rymden är. Och så tänkte jag på mina små problem i förhållande till universum, på hur liten betydelse min futtiga lilla existens kommer att ha om bara 100 år – också det i sammanhanget en futtighet.

Vad jag kände var lättnad, över att inte behöva vara betydelsefull. Betydelsefull här och nu, för mina närmaste – javisst. Men ändå befriad från kraven att leverera något odödligt, att uppfylla ett syfte. Det var i en livskris det hade börjat, och det var tanken på att som 26-åring inte ha gjort något vettigt med mitt liv som skavde.

Det som skrämmer med döden är att vi inte kan tänka oss in i hur världen är utan oss. För en person med ångest är det otänkbara den mest skrämmande tanken av alla.

Med tiden försvann även dödsångesten. När de kroppsliga symptomen dog bort kunde inte tanken på döden skrämma lika mycket. Den fick ingen fysisk respons helt enkelt. Och så var det detaljen med att det är skönt att vara obetydlig. Sista komponenten var att jag helt enkelt blev jävligt less på att ständigt tjata och älta samma tanke.

I dag tänker jag inte på döden speciellt ofta. Jag är inte ens intresserad av döden längre. Det finns ingen nytta i att veta om det finns ett efterliv eller inte – det märker jag helt enkelt (eller inte!). Oavsett vad jag gör här och nu i livet kan jag inte förändra det oundvikliga. Och om verkligheten skulle bli en annan, så får jag omvärdera då helt helt enkelt.

20 år av vänskap

20 år av vänskap

I år är det 20 år sedan året var 1997. Det var exakt halva mitt liv sedan. Genom åren har bekantskaper kommit och gått, men några har bestått. Den här posten är en kort hyllning till en som bestått.

Anders Benke var, precis som jag, en flitig besökare på Aftonbladets chatt. För mig är det här internets ungdom. Vi höll till i Tesalongen (ett chattrum), och just Anders klaffade jag bra med. En skeptisk, rak och frispråkig herre som gärna sade vad han tyckte i alla lägen. Vi hade ett gemensamt intresse för filosofi och poesi. Vad mer? Det ockulta, rusdrycker och diskussioner av mer abstrakt karaktär.

Vem chattar offentligt i dag? På den tiden gick det till så, att först träffades man och sedan flyttade konversationen över till ICQ eller liknande. MSN Messenger kom senare. Jag minns att jag hade brevvänner via email också. 10-15 st i alla fall. Det här känns väldigt avlägset nu.

Till skillnad från de flesta andra blev Anders kvar i mitt liv. Även om vi har betydligt mindre kontakt i dag än förr, räknas han alltjämt som en av mina närmaste vänner. En inre krets på fem personer eller mindre. Just att relationen består utan regelbundet umgänge ser jag som ett tecken på äkta vänskap.

Tack Anders, för 20 år av ärlighet, brutalt raka råd, helt sjuka diskussioner, bekännelser, vin, mörker och ljus.

Vägen tillbaka

Vägen tillbaka

Lika bra att erkänna det. Jag har hamnat i stiltje. Går och grämer mig över hur mycket tankarna får härja, och hur lätt jag låter mig distrahera mig. Passiviteten kommer smygande. Men det går att bryta.

När jag mår som bäst hålls rutinerna igång. Morgonpromenader med inspirerande podcasts eller ljudböcker, följt av meditation, kaffe och planering av dagen och därefter utförande av uppgifterna. Mot kvällen ett träningspass.

Ser det ut så i dag? Nej. Däremot får jag fortfarande saker gjorda, om än med en spiral av stjärnor och andra galaxer inuti.

Vad hände? Jag gick och skiljde mig, och så ändrades livet med nytt boende, ny kärlek och stora förändringar inom mig själv. Stora förändringar även i arbetslivet.

Jag inser att den storm av kaos som sliter omkring mig fortfarande är i full styrka. Det är en storm som är mestadels av godo, ska sägas. Samtidigt kommer gammalt obearbetat upp till ytan, och jag förstår att det är mycket som har förträngts genom åren. Som inte har accepterats, sopats under mattan.

Acceptans är årets tema. En av de svåraste läxorna för mig är att acceptera, och bara låta vara. Det förflutna kan inte förändras, varken ditt eller någon annans.

Just nu behöver jag acceptera att det pågår en storm i och runt mig. Exakt var jag kommer att landa är oklart.

Genom att återta mina goda rutiner kommer en del av mig att bli mer stabiliserad. Vägen tillbaka, som kommer att leda till något nytt, är därmed åtminstone – i teorin – inledd.

Jag har nya goda rutiner också, som hur jag äter. Minskat intag av kolhydrater, mindre portioner och färre måltider har gjort att jag ser bättre ut än på många år.

Vem är jag om ett halvår? Det ska bli spännande att se.