Självdisciplin i harmoni med frid

Hur går ett liv i frid ihop med ett strukturerat? Går det ens ihop? Här följer ett svar från mig.

En av mina läsare har frågat hur zen, minimalism och frid kan upprätthållas om ens livsstil går ut på att utvecklas, nå framåt, uppnå mål och leva enligt luthersk nit och disciplin; eller snarare: hur kan dessa två till synes motsatta världsbilder kombineras, om det ens är möjligt. Inspiration till frågan var min bloggpost om att inte förlita sig på självdisciplin.

Jag har personligen alltid, i någon mening, strävat efter frid, tomhet, intet; försökt leva i nuet utan tvång och måsten. Det var barndomens ideal, och det är idealet nu. Under hela livet har jag dock fått kämpa för att uppnå detta, och inte oväntat har det varit som att försöka smyga på skygga småfåglar iklädd narrskor med extra pinglor. Frid uppnås inte genom att jaga efter frid, och framförallt inte genom att fördöma det till synes motsatta – kaos.

Missnöjet, att klaga på kaos och oväsen, på behovet av pengar och materiella ting, på vardagssysslor och på högljudda människor – det var min väg i många år. Jag ville ju bara bort, bort från det där och till mitt fridfulla lilla rike. Den gyldene friden, den som fanns där men stördes av alla oborstade yttre omständigheter.

Insikten har kommit successivt. Frid finns där hela tiden, inuti mitt eget medvetande. När tankarna accepteras, kaos accepteras och när det inte längre finns någon strävan, ja då råder friden. Precis som att den blå himlen alltid finns bakom molnen. Det är ett grundtillstånd för oss människor. De där molnen som far omkring är våra egna skapelser.

Men acceptansen räckte inte. Det dök fortfarande upp åskmoln ur det förflutna. Tankar på ”just fan” i alla färger och former, sådant som låg och skavde från det förflutna och och sådant som skavde när det gällde det eventuellt kommande. Det förflutna förlikade jag mig med, accepterade. Men framtiden? Det svåraste var tankarna på att jag inte fick gjort det som betydde mest här i livet, förutom familj och vänner. Skrivandet, det blev inget. Det var uteslutande för att jag inte hade som vana att skriva, för alltid var det något annat.

Åren gick. Självfördömandet tilltog. Jag bestämde mig för att sluta fundera över hur jag ska få in mer skrivande i livet, och helt enkelt bara skriva. Det gjorde jag, och plötsligt var det en vana. Nu är jag inne på dag 900 i sträck. Känslan av en rutin tog effektivt bort självfördömandet kring att inte skriva, och fler vanor växte fram: meditation, gå dagliga promenader, blogga, träna. Små korta dagliga inslag, som alla bidrog till att nuet kändes allt mer nu. Alla undermedvetna tankar på att jag inte gjorde vad som var viktigt, försvann. För nu gjorde jag dem. Mer ibland, mindre ibland.

Görandet tog bort grubblandet, för grubblandet berodde till största delen på funderingar över sådant som jag egentligen borde göra, men inte gjorde. Nu var det plötsligt ointressant. Hjärnan blev mer stilla, och kunde användas till att bättre fokusera på vad som händer just nu. Mindfulness helt enkelt.

Fortfarande fanns det ”just ja”-saker i vardagen, som tog upp mental bandbredd. ”Måste komma ihåg”. Jag ville inte ha jonglering med kom ihåg i huvudet, och började istället planera. Planeringen sker vid utvalda tillfällen, och läggs in i system som talar om för mig när något är dags. ”I dag ska du skriva om X, sortera och vika tvätt samt läsa på om att kitta fönster”. En personlig assistent framavlad av min egen planeringshjärna i dåtiden, nu skickad till framtiden likt en hjälpsam budbärare. Det här gör jag för att slippa bry mig, slippa tänka på framtiden, slippa ha självdisciplin.

Men målsättningar? Utveckling? Alltid sträva framåt? Stör det inte friden?
Svaret är ja, men bara under de tillfällen då jag sitter med planeringen (typ en gång i veckan). Resten av tiden behöver jag inte bry mig speciellt mycket. Planeringen är gjord så att den hela tiden får mig att lära nytt, göra sådant som jag själv ansett viktigt och ständigt får så mycket tid som möjligt över till ”assinnt” (typ ”alls inte” på min lokala dialekt). Målsättningar är bara fiktiva såpbubblor i en eventuell framtid, bara för att något ska hända. Jag vill ha roligt, och bli en person som kan vara av värde. Mitt sätt att lägga upp livet tycks generera just det.

Relaterade bloggposter:
Planering ger frihet
Framtidens bubbla existerar i nuet
Hur du finner frid