Planering ger frihet

Planering ger frihet

En sen upptäckt är att planering faktiskt kan ge mer frihet. Genom att ruta in livet, blir livet lättare och roligare att leva.

Tänk att jag skulle behöva bli 39 år gammal innan det gick in i hjärnan, att möjligheten till spontanitet ökar när allt som ska göras är under kontroll. Det hade jag aldrig gissat för bara två år sedan.

Under många år (ja, typ 39 då) gick jag i övertygelsen om att planering förstör livet, dödar livsglädjen och sätter etiketter på det lilla som finns kvar av överraskningar i tillvaron. Samtidigt fanns ett missnöje över att så många goda idéer aldrig blev mer än just det – idéer. Till slut gav jag efter för detta med att sätta mål i livet.

Det första problemet med målsättning var att jag tänkte livsmål. Steg ett blev således att fundera ut vad livet ska vara till för, vilket mitt personliga syfte är och hur jag ska veta att det jag kommit fram till är Det rätta. 39 år, alltså. Det blir första pris i Envis gubbjävel. Jag kom inte fram till något annat svar på den där frågan än ”testa saker och se vad som funkar”, vilket har visat sig givande. Det var inte grubblandet som resulterade i den insikten, utan snarare att jag blev trött på att grubbla.

Målsättning är till för att skapa en riktning, eller flera. Inget annat. Målen kan ändras under vägen, vilket är rimligt att göra allt eftersom nya erfarenheter kommer till dig. Det är som att följa skylten mot Oslo, även om du bara ska till Mockfjärd. Det gäller att vara på väg, om något ska hända.

Genom att jag började sätta upp mål började jag också sätta datum, och planera in dag för dag. Där kom insikten. För det blir inte så extremt mycket att göra per vecka, inte om du delar in varje mål i småbitar (vilket du ska göra). Som en viktig bonus kom insikten om allt det jag INTE borde göra, och på det viset blev det lättare att säga nej till en massa onödigt pliktskyldigt som bara bidrog till stress.

Nu planerar jag in bloggämnen, statusuppdateringar till Facebook-sidan, uppgifter till byföreningen, krönikor till Gagnefsnytt, personer som ska ringas om tråkiga ”fixa hemma”-grejer, vilka sopor som ska köras till återvinning, vad jag ska läsa, vad barnen ska ta med till dagis/skola, vilka låneböcker som ska åter och när jag ska träna. Med mera.

Det där låter ju som en massa jobb, men det är det inte. Det fina är att planeringen av allt som ska göras äger rum vid andra tillfällen än själva utförandet av sysslorna. När det är dags att ringa och beställa grus, eller vad det kan vara, är det som att någon annan har gett mig order att utföra sysslan. Vilket gör det lättare.

När jag har bockat av dagens ”att göra” är jag fri att göra vad som helst. En skön känsla – frihet i kombination med rent samvete. Det är betydligt mindre ”just fan!”-tankar nuförtiden, än det var innan jag började med planering. Om det ändå dyker upp idéer under dagen, skickas de till min ”inbox” som gås igenom med jämna mellanrum. Ofta i anslutning till planeringen.

Hur kan den som inte vill något alls, vilja en massa saker?

Det finns en motsättning i mitt liv, en som har varit där länge – den mellan idealet med att leva i nuet, och viljan att uppnå mål och utvecklas.

Den som är nöjd med sig själv och sitt liv, vill bara bli kvar i nuet. Den som vill utvecklas, vill bort från nuet för att försöka uppnå ett ideal som finns gömt någonstans i framtiden. Själv försöker jag att kombinera dessa två, och hittills har det inte gått alldeles lysande.

Dan Forslund är en stillsam man, och har så alltid varit. När andra drömmer och snabba bilar, ett aktivt uteliv och socialt umgänge sitter jag helst under en gran och luktar på kottarna. Eller nä, men lugn och ro, umgänge med några få likasinnade och familjen och ett aktivt uteliv (fast i skogen, inte på krogen) är det enda jag behöver. Nästan.

Den andra sidan av mig gillar att utvecklas, bli en bättre människa, driva företag och sälja/göra affärer. Umgås med entreprenörer, lyssna på podcasts om entreprenörer.

Jag går upp på morgonen, skjutsar barnen och tar en morgonpromenad före jobbet. Lyssnar på tips från superspeedade amerikanska entreprenörer som är mer extroverta än någon i min umgängeskrets. Jag blir inspirerad, taggad, glad och får för mig att jag kan göra precis vad som helst. Kommer hem från promenaden, sätter mig ner och mediterar. Och känner en härlig känsla av att inte vilja uträtta något alls, bara finnas i nuet utan begär och hunger efter erövringar.

Personlighetsklyvning?

Min vän Anders ställer en massa frågor hela tiden, vilket är bra och samtidigt utmanande (drygt). Han lade märke till den här motsättningen, att jag som förespråkar tomhet och tankelöshet, död åt begäret och acceptans av det som är, samtidigt har en massa tricks och råd kring personlig utveckling och produktivitet. Det är därför den här bloggposten existerar.

Den är ett svar på frågan om varför jag ”som inte vill något alls, vill en massa saker”.

Min lösning är att se målsättningar och affärsplanering som något som görs i nuet, för att få bort framåttänkandet. För det är faktiskt vad som händer; genom att planera frigör jag hjärnan, och går inte längre och grubblar kring framtiden. Målen är satta, och det är bara att slappna av. De gör alltså så att jag får lättare att vara här och nu.

Under den större delen av mitt liv, där jag inte satte mål, hade jag ständiga utmaningar i att inte sväva bort från här och nu, till en potentiell framtid. Nu tar jag mina planeringssessioner, korta stunder, och skriver ner mål (och delmål) med personlig utveckling, karriär, bokskrivande och äventyr. Sedan sätter jag deadlines, och släpper det hela. Alla handlingar som har med målen att göra, sker i nuet utan grubblande. Hjärnan är fri, och betydligt tommare än om den hade försökt komma ihåg vad den borde säga åt resten av kroppen att göra.

Där är mitt svar, Anders.

Leva i nuet eller sträva bort mot framtiden? #blogg100

I går skrev jag om jakten på lycka. Besläktat med detta är målsättningshetsen, som står i en paradoxal position i förhållande till det avslappnade slackerlivet många av oss gillar.

Vi företagare behöver sätta tydliga mål för att följa upp, om vi nu vill nå någonstans. Det tog några år innan jag själv insåg tjusningen med detta, av att det ständigt finns en plan.

Eftersom jag har en tendens att företagisiera även privatlivet är det lätt hänt att sätta igång med målsättningshysterin där med. Vilket jag har försökt med i flera omgångar, men i slutändan gett upp. Varför då? För att det inte rimmar med vem jag är.

Jag är en verklighetsflyende skogsmulle som inte går och suktar efter häftiga bilar. Inte heminredning eller annat pyssel heller, för den delen. Inte så många materiella mål, undantaget teknologiska manicker. Jag är typen som blir nöjd och glad av en skogspromenad och en kall öl.

Den som sätter mål siktar alltid bort från det som är här och nu. Vips så står du där med skägget i brevlådan och välmåendet i soptunnan – för bort från nuet ligger nära missnöjet. Vad är ett liv som inte har trivsel i det som är just nu? Rätt kass, om du frågar mig. Samtidigt sker utveckling långsamt, om alls, utan mål. Utan målet ”odla rabarber” blir det ingen paj – punkt slut.

Så det gäller alltså att sätta mål, och samtidigt trivas i det som är just nu. En utmaning likt balansgång på en hal stock, på väg mot ett vattenfall. Livet i all sin flyktiga skönhet.

Det här är tredje inlägget i #blogg100 2014

Personliga mål eller inte?

Mår vi bäst om vi lever med mål och delmål, eller utan? Uppnår vi bättre resultat om vi sätter upp mål? 

Jag tog del av en intressant diskussion, där en förespråkare för målsättningar pratade med en som övergett det där med att sätta gemensamma mål. Det fick mig att inse att jag, med vissa undantag, lever mestadels utan mål. Åtminstone på det personliga planet.

Fördelen med att sätta mål: det finns alltid ett håll att sträva åt, och det finns alltid en möjlighet att se efter hur långt det är kvar. Det ger en positiv kick i sig att se hur långt kommen du är, och naturligtvis det omvända om det går trögt.

Nackdelen med att sätta mål: du strävar alltid bort från nuet. En framgångsrik måljägare är aldrig nöjd. Det är framtiden som är i fokus, förutom när mätningar sker. Då är det istället dåtiden som är intressant.

Det ligger naturligt för mig att försöka vara i nuet. De gånger jag strävar bort därifrån brukar jag bli orolig och missnöjd, och i värsta fall kommer självanklagelser och ångest. “Tänk om det blir sådär…”, “Tänk om jag istället hade gjort X”, “Om jag ändå fick leva om mitt liv”.

Men som företagare trivs jag med mål. Om mitt mål med en dag är att klara av sex punkter i todo-listan blir jag mer motiverad, för då finns det en belöning – jag får sluta tidigare. Känslan av att bocka av eller, som i mitt fall, flytta ett Trello-kort till “Klart” ger viss berusning.

Så frågan är om det ger mer “driv” med målsättningar, eller om alla dessa destinationer att nå bara är vägar till olycka. Vad säger du?

Klistrar in den där diskussionen jag refererade till. Den hittade jag hos Jonas, så det ska han ha tack för.

Jag har skrivit om något liknande förut, förresten.

 

Att vara sig själv är mål nog

Att vara sig själv är mål nog

Jag har nyligen släppt den där målsättningshetsen. Istället för att bocka av delmål och mål ägnas allt tid istället åt att vara den jag vill vara.

Det ligger naturligt för mig egentligen. Att inte hålla på och tänka sådär flåshurtigt framåt. Jag är en man som tar dagen som den kommer, men samtidigt ser till att göra det bästa av ögonblicken. Sitter inte och planerar långt i förväg; tänker ut en massa delmål som ska uppnås innan skepnaden med lien kommer och knackar på.

Nej, snarare ligger det för mig att sträva efter att uppnå, och bibehålla, vissa egenskaper. Om några njuter av färden och några fokuserar på målet, så försöker jag vara bilen. Jag gillar att ta andra, speciellt de som gillar det målinriktade, dit de vill. Och hjälpa dem att välja resmål. Ja, jag är väl en cyborgbil eller något sådant.

Jag har varit fången i det där med målsättningar, inställningen att man ska veta vad man verkligen vill och exakt vad som ska göras efter nuvarande “projekt”. Det är så många som är inne på den linjen, och de är duktiga på att nå ut med sin livsfilosofi. Många av de jag känner är ju så. Går på vilja och begär, och kan rabbla snabbt vilka drömmar och livsmål de ämnar pricka av under färden. Det är attraktivt med sån målmedvetenhet. Jag hakade på just för att de var många, men stångade sedan skallen mot illusionen.

För hur mycket jag än vill, så har jag inte speciellt många drömmar och mål som enkelt kan formuleras och prickas av. De allra flesta handlar om att uppnå och bibehålla vissa egenskaper. Som att vara öppensinnad, neutral, rolig, klok, hjälpsam, annorlunda och speciell. Nog finns det engångsmål också, som sommarstuga i vildmarken, utlandsresa för hela familjen, dykcertifikat och att ge ut minst en bok. Men det är viktigare för mig att bli och vara en person som jag trivs med.

När jag, i denna nya insikt om mig själv, ser mig omkring i världen upptäcks att det finns flera som förespråkar samma saker som jag. Det handlar om goda vanor, att göra de små sakerna som bygger identitet. Som upprepar sköna små ritualer, alla en del av det högre syfte som det innebär att vara jag.

Mitt i allt detta hittade jag en mycket enkel och fantastisk liten app som heter Lift. Den låter dig välja vanor och checka in varje gång du utför dessa. En bonus är att andra människor kan “gilla” dina incheckningar och även kommentera dessa. Det ger en kick att få beröm av en okänd person för ett litet korn av min vardag. Läs mer om Lift här

 

Livet ska vara som i barndomen

Jag går nu åter på känsla ett tag. Den förnuftiga fasen har vecklats ihop likt en dammig rock. Hängts över en luggsliten stol.

Så inbitet jordnära har livet varit, att jag fått jordsmak i munnen. En lång period. Längre än sist. Men förra veckan hände något.

Jag och kompanjonen var ute och åkte på måfå här i kommunen. “Åk till Västerfors, för där är det fint” uppmanade jag. Vi åkte dit och konstaterade att jag hade rätt – det är rätt fint i Västerfors. Sedan fortsatte vi mot Djura.

Gick ur bilen vid kyrkan i Djura. Varför vet jag inte riktigt. Strosade runt på kyrkogården och beundrade kyrkan. “Vågar vi gå in?”. Vi vågade inte. Kände oss som inkräktare. Hur är det där med kyrkor egentligen? Är de offentliga?

Fortsatte mot något som liknade en skola. Såg att en smart person, eller flera, hade byggt en rutschkana av ett grovt rör genom en jordkulle. Funderade på att testa den, för den såg lockande ut. Men fegade ur på grund av smuts. Löjligt nog, tänker jag i efterhand. Rickard funderade på att bygga en egen.

Tittade åt ett annat håll, och såg ett hus som kändes alldeles för bekant. “Den där övervåningen har jag varit på”, tänkte jag. Men jag har aldrig varit i Djura, närheten till trots. Men jag fick en så bestämd känsla av att jag varit uppe på övervåningen, nästan som att det var en före detta bostad. Kliade mig i skägget, och så åkte vi vidare.

Till min förvåning kändes hela Djura bekant. Vilket ledde till tankar på vad som egentligen ger en känsla av igenkänning, och så kallat deja vu. Är det minnen och uppfattningen om dem? Är det sakers placering som bildar mönster? Är det hur informationen har sorterats? Jag har en förmåga att placera olika låtar geografiskt. Dels efter var jag hörde dem (den vanligaste förklaringen), men dels efter vilka platser de låter som. Djura lät lite som gammal rock, i mitt huvud.

På hemvägen insåg jag vad som känts så bekant. Djura påminde mig om min barndom. Jag vet inte riktigt varför. Eftersom min barndom var helt underbar, likt ett tio år långt sommarlov, är barndomen något väldigt positivt för mig. Här dök tanken upp, eller trillade ner i skallen: Livet ska vara som i barndomen. Den där känslan av evighet, glädje och frihet. Av att vara obegränsad.

Från och med nu kommer min målsättning att vara barndomskänslan. Vad som än får mig att känna känslan av barndom, det är rätt för mig.