Varför ska vi vara produktiva? Spelar det någon roll?

Varför ska vi vara produktiva? Spelar det någon roll?

Efter en del strul med ombyggnaden av min hemsida är jag nu åter. Under den tid som har gått har jag funderat en hel del på varför vi ska vara produktiva, och fått en del insikt.

Jag har en brokig skara människor i bekantskapen, och långt ifrån alla tycker att det här med produktivitet är lika viktigt som jag. Precis som i samhället i stort finns de personer som anser att livet ska vara en enda nöjestripp. Då menar jag inte bara otåliga barn som inte klarar ens några minuters tråk – detta är i allra högsta grad ett vuxenproblem med. Men – jag kommer inte att gå runt och döma nöjeslystna människor, så vida jag inte råkar bry mig om dem. Då vankas kärleksfull utskällning.

Varför är då produktivitet viktigt?

Under min lilla paus har jag insett en sak, och det är kopplingen mellan ångest/depression och produktivitet. Inte så konstigt, då det var tack vare ångesten som kaoshjärnan jag till slut förstod att ett målmedvetet ”inrutat” liv var en viktig pusselbit i välmåendepusslet. Den som inte känner sig produktiv mår inte bra. Det är den enkla insikten. ”Men jag känner massor med människor som inte är produktiva som inte mår dåligt!” invänder någon snabbt. Ja, ur din synvinkel ja.

Nu får du allt förklara vad du menar, Forslund din tölp!

Det jag menar är att den där personen som du definierar som icke-produktiv kan te sig som en latsäck i dina ögon (och i mina). Men så länge personen i fråga inte misslyckas med sina ambitioner kommer hen att må bra. Det handlar helt enkelt om individuella målsättningar. Jag känner exempelvis en grym kock som jag haft äran att bli bjuden på mat av vid några tillfällen. Han förespråkar livets goda snarare än nit och självspäkande produktivitetshets (som det säkert ter sig för honom). Men saken är den, att han lever sin passion och är extremt produktiv i sin rätta miljö.

En oproduktiv vän

Jag träffade en annan vän. Han var däremot inte nöjd med att aldrig lyckas att få saker gjorda. Ändå får han absurt mycket gjort, mycket mer än jag. En sån där heminredar-typ som man får dåligt samvete av att besöka ens. Men där överensstämde inte målsättning med resultat, och därför var han på väg mot utbrändhet istället för att fröjdas över sina framgångar. Det där med produktivitet handlar alltså väldigt mycket om inställning. För övrigt kanske jag ska coacha den där vännen.

Vad är det att vara produktiv?

Att vara produktiv är att få sina utvalda viktiga saker gjorda. Vilka de utvalda viktiga sakerna är, det är helt individuellt. Många vet inte vilka de viktiga sakerna är, eller har inte upptäckt dem än. Detta i sig kan skapa ångest och nedstämdhet. Måste man ha viktiga utvalda saker för att leva ett gott liv? Jag tror det, men är inte säker.

Effektivitet vs produktivitet

Sist, en bra grej från coachen Johannes Hansen. Han var med i Framgångspodden och pratade om vad som skiljer effektivitet från produktivitet. Effektivitet är att göra något på så kort tid som möjligt, men det behöver inte leda till resultat. Exempelvis rensa mailkorgen. Produktivitet är däremot att så effektivt som möjligt uppnå önskat resultat. Produktivitet är effektivitet+ett förutbestämt mål.

Nytt på webben: coachingsektion

Nu har coaching-sektionen på min webbplats äntligen öppnats upp. Du som vill bli mer produktiv och är redo att göra förändringar i ditt liv, kontakta mig så får du veta mer. Men räkna med noll procent new age-bullshit redan från början.

Jag har gått igenom en del. Mobbing, ångest, livskris, berg- och dalbana med existentiella funderingar och så driver jag företag, är far till två barn och ska nu skilja mig också. Livserfarenhet har jag gott om.

Utöver det har jag fördjupat mig under flera år i olika tekniker för personlig utveckling, med Tony Robbins som den största förebilden. Jag har läst mycket om produktivitet, förkovrat mig i metoder (GTD är favoriten) och även jobbat med mindset, målsättningar och olika meditationsövningar.

Jag har jobbat som journalist, jobbar med marknadsföring, är van och kunnig när det gäller digitala verktyg. Författare är jag också, med första boken ute. När det gäller utbildning har jag en kandidatexamen i språk, media och filosofi.

Allt av det ovanstående, plus min egen brutala stil bakas in i det jag erbjuder som coach. ”Tänk positivt” och liknande är inget som kommer från mig. Här är det rakt på sak som gäller, även när det gör ont. Inga inlindade snällheter, utan utmaningar med syfte att utveckla dig.

Utveckling är jobbig. Du blir bättre, och då måste det gamla ge vika.

Här kan du läsa mer om coaching.
Här kan du kontakta mig.

Vi hörs!

Självdisciplin i harmoni med frid

Självdisciplin i harmoni med frid

Hur går ett liv i frid ihop med ett strukturerat? Går det ens ihop? Här följer ett svar från mig.

En av mina läsare har frågat hur zen, minimalism och frid kan upprätthållas om ens livsstil går ut på att utvecklas, nå framåt, uppnå mål och leva enligt luthersk nit och disciplin; eller snarare: hur kan dessa två till synes motsatta världsbilder kombineras, om det ens är möjligt. Inspiration till frågan var min bloggpost om att inte förlita sig på självdisciplin.

Jag har personligen alltid, i någon mening, strävat efter frid, tomhet, intet; försökt leva i nuet utan tvång och måsten. Det var barndomens ideal, och det är idealet nu. Under hela livet har jag dock fått kämpa för att uppnå detta, och inte oväntat har det varit som att försöka smyga på skygga småfåglar iklädd narrskor med extra pinglor. Frid uppnås inte genom att jaga efter frid, och framförallt inte genom att fördöma det till synes motsatta – kaos.

Missnöjet, att klaga på kaos och oväsen, på behovet av pengar och materiella ting, på vardagssysslor och på högljudda människor – det var min väg i många år. Jag ville ju bara bort, bort från det där och till mitt fridfulla lilla rike. Den gyldene friden, den som fanns där men stördes av alla oborstade yttre omständigheter.

Insikten har kommit successivt. Frid finns där hela tiden, inuti mitt eget medvetande. När tankarna accepteras, kaos accepteras och när det inte längre finns någon strävan, ja då råder friden. Precis som att den blå himlen alltid finns bakom molnen. Det är ett grundtillstånd för oss människor. De där molnen som far omkring är våra egna skapelser.

Men acceptansen räckte inte. Det dök fortfarande upp åskmoln ur det förflutna. Tankar på ”just fan” i alla färger och former, sådant som låg och skavde från det förflutna och och sådant som skavde när det gällde det eventuellt kommande. Det förflutna förlikade jag mig med, accepterade. Men framtiden? Det svåraste var tankarna på att jag inte fick gjort det som betydde mest här i livet, förutom familj och vänner. Skrivandet, det blev inget. Det var uteslutande för att jag inte hade som vana att skriva, för alltid var det något annat.

Åren gick. Självfördömandet tilltog. Jag bestämde mig för att sluta fundera över hur jag ska få in mer skrivande i livet, och helt enkelt bara skriva. Det gjorde jag, och plötsligt var det en vana. Nu är jag inne på dag 900 i sträck. Känslan av en rutin tog effektivt bort självfördömandet kring att inte skriva, och fler vanor växte fram: meditation, gå dagliga promenader, blogga, träna. Små korta dagliga inslag, som alla bidrog till att nuet kändes allt mer nu. Alla undermedvetna tankar på att jag inte gjorde vad som var viktigt, försvann. För nu gjorde jag dem. Mer ibland, mindre ibland.

Görandet tog bort grubblandet, för grubblandet berodde till största delen på funderingar över sådant som jag egentligen borde göra, men inte gjorde. Nu var det plötsligt ointressant. Hjärnan blev mer stilla, och kunde användas till att bättre fokusera på vad som händer just nu. Mindfulness helt enkelt.

Fortfarande fanns det ”just ja”-saker i vardagen, som tog upp mental bandbredd. ”Måste komma ihåg”. Jag ville inte ha jonglering med kom ihåg i huvudet, och började istället planera. Planeringen sker vid utvalda tillfällen, och läggs in i system som talar om för mig när något är dags. ”I dag ska du skriva om X, sortera och vika tvätt samt läsa på om att kitta fönster”. En personlig assistent framavlad av min egen planeringshjärna i dåtiden, nu skickad till framtiden likt en hjälpsam budbärare. Det här gör jag för att slippa bry mig, slippa tänka på framtiden, slippa ha självdisciplin.

Men målsättningar? Utveckling? Alltid sträva framåt? Stör det inte friden?
Svaret är ja, men bara under de tillfällen då jag sitter med planeringen (typ en gång i veckan). Resten av tiden behöver jag inte bry mig speciellt mycket. Planeringen är gjord så att den hela tiden får mig att lära nytt, göra sådant som jag själv ansett viktigt och ständigt får så mycket tid som möjligt över till ”assinnt” (typ ”alls inte” på min lokala dialekt). Målsättningar är bara fiktiva såpbubblor i en eventuell framtid, bara för att något ska hända. Jag vill ha roligt, och bli en person som kan vara av värde. Mitt sätt att lägga upp livet tycks generera just det.

Relaterade bloggposter:
Planering ger frihet
Framtidens bubbla existerar i nuet
Hur du finner frid

Framtidens bubbla existerar i nuet

Framtidens bubbla existerar i nuet

En sån där lärdom som aldrig riktigt sätter sig: för att du väljer A behöver du inte välja bort B.

Lärdomen gäller i många sammanhang. Ett sammanhang som jag funderade över i dag var det här med att leva i nuet, kontra planera för framtiden. Du måste inte välja bort den ena för att du föredrar den andra.

Jag kom på den här modellen med bubblor:
Nuet är en bubbla. Framtiden är en annan. Men framtidsbubblan är inte den egentliga framtiden, utan den bubbla som jag gissar att kommer att vara på en viss position i framtiden.

Utifrån den nuvarande bubblan skjuts en stråle av ljus iväg, rakt mot det tomrum där framtidsbubblan eventuellt kommer att befinna sig på senare. Det finns alltså ingen bubbla i framtidspositionen, för framtiden existerar inte med utsikt från nutidsbubblan. Det handlar om en gissning kort och gott.

Gissningsleken äger rum här och nu. Målsättningen syftar på framtiden, men handlar bara om sånt som jag vet här och nu. Jag ställer in strålkastaren, för att den ska skina mot en position som det eventuellt kommer att vara ett objekt i senare. Sedan agerar jag utifrån premissen att framtidsbubblan kommer att vara på den gissade position.

Jag kan absolut ha fel, men tack vare gissningen går det att jobba vidare. Och hellre gissa fel, än att bara ge upp. Alltid finns det någon lärdom för den som agerar.

Planering ger frihet

Planering ger frihet

En sen upptäckt är att planering faktiskt kan ge mer frihet. Genom att ruta in livet, blir livet lättare och roligare att leva.

Tänk att jag skulle behöva bli 39 år gammal innan det gick in i hjärnan, att möjligheten till spontanitet ökar när allt som ska göras är under kontroll. Det hade jag aldrig gissat för bara två år sedan.

Under många år (ja, typ 39 då) gick jag i övertygelsen om att planering förstör livet, dödar livsglädjen och sätter etiketter på det lilla som finns kvar av överraskningar i tillvaron. Samtidigt fanns ett missnöje över att så många goda idéer aldrig blev mer än just det – idéer. Till slut gav jag efter för detta med att sätta mål i livet.

Det första problemet med målsättning var att jag tänkte livsmål. Steg ett blev således att fundera ut vad livet ska vara till för, vilket mitt personliga syfte är och hur jag ska veta att det jag kommit fram till är Det rätta. 39 år, alltså. Det blir första pris i Envis gubbjävel. Jag kom inte fram till något annat svar på den där frågan än ”testa saker och se vad som funkar”, vilket har visat sig givande. Det var inte grubblandet som resulterade i den insikten, utan snarare att jag blev trött på att grubbla.

Målsättning är till för att skapa en riktning, eller flera. Inget annat. Målen kan ändras under vägen, vilket är rimligt att göra allt eftersom nya erfarenheter kommer till dig. Det är som att följa skylten mot Oslo, även om du bara ska till Mockfjärd. Det gäller att vara på väg, om något ska hända.

Genom att jag började sätta upp mål började jag också sätta datum, och planera in dag för dag. Där kom insikten. För det blir inte så extremt mycket att göra per vecka, inte om du delar in varje mål i småbitar (vilket du ska göra). Som en viktig bonus kom insikten om allt det jag INTE borde göra, och på det viset blev det lättare att säga nej till en massa onödigt pliktskyldigt som bara bidrog till stress.

Nu planerar jag in bloggämnen, statusuppdateringar till Facebook-sidan, uppgifter till byföreningen, krönikor till Gagnefsnytt, personer som ska ringas om tråkiga ”fixa hemma”-grejer, vilka sopor som ska köras till återvinning, vad jag ska läsa, vad barnen ska ta med till dagis/skola, vilka låneböcker som ska åter och när jag ska träna. Med mera.

Det där låter ju som en massa jobb, men det är det inte. Det fina är att planeringen av allt som ska göras äger rum vid andra tillfällen än själva utförandet av sysslorna. När det är dags att ringa och beställa grus, eller vad det kan vara, är det som att någon annan har gett mig order att utföra sysslan. Vilket gör det lättare.

När jag har bockat av dagens ”att göra” är jag fri att göra vad som helst. En skön känsla – frihet i kombination med rent samvete. Det är betydligt mindre ”just fan!”-tankar nuförtiden, än det var innan jag började med planering. Om det ändå dyker upp idéer under dagen, skickas de till min ”inbox” som gås igenom med jämna mellanrum. Ofta i anslutning till planeringen.

Hur kan den som inte vill något alls, vilja en massa saker?

Det finns en motsättning i mitt liv, en som har varit där länge – den mellan idealet med att leva i nuet, och viljan att uppnå mål och utvecklas.

Den som är nöjd med sig själv och sitt liv, vill bara bli kvar i nuet. Den som vill utvecklas, vill bort från nuet för att försöka uppnå ett ideal som finns gömt någonstans i framtiden. Själv försöker jag att kombinera dessa två, och hittills har det inte gått alldeles lysande.

Dan Forslund är en stillsam man, och har så alltid varit. När andra drömmer och snabba bilar, ett aktivt uteliv och socialt umgänge sitter jag helst under en gran och luktar på kottarna. Eller nä, men lugn och ro, umgänge med några få likasinnade och familjen och ett aktivt uteliv (fast i skogen, inte på krogen) är det enda jag behöver. Nästan.

Den andra sidan av mig gillar att utvecklas, bli en bättre människa, driva företag och sälja/göra affärer. Umgås med entreprenörer, lyssna på podcasts om entreprenörer.

Jag går upp på morgonen, skjutsar barnen och tar en morgonpromenad före jobbet. Lyssnar på tips från superspeedade amerikanska entreprenörer som är mer extroverta än någon i min umgängeskrets. Jag blir inspirerad, taggad, glad och får för mig att jag kan göra precis vad som helst. Kommer hem från promenaden, sätter mig ner och mediterar. Och känner en härlig känsla av att inte vilja uträtta något alls, bara finnas i nuet utan begär och hunger efter erövringar.

Personlighetsklyvning?

Min vän Anders ställer en massa frågor hela tiden, vilket är bra och samtidigt utmanande (drygt). Han lade märke till den här motsättningen, att jag som förespråkar tomhet och tankelöshet, död åt begäret och acceptans av det som är, samtidigt har en massa tricks och råd kring personlig utveckling och produktivitet. Det är därför den här bloggposten existerar.

Den är ett svar på frågan om varför jag ”som inte vill något alls, vill en massa saker”.

Min lösning är att se målsättningar och affärsplanering som något som görs i nuet, för att få bort framåttänkandet. För det är faktiskt vad som händer; genom att planera frigör jag hjärnan, och går inte längre och grubblar kring framtiden. Målen är satta, och det är bara att slappna av. De gör alltså så att jag får lättare att vara här och nu.

Under den större delen av mitt liv, där jag inte satte mål, hade jag ständiga utmaningar i att inte sväva bort från här och nu, till en potentiell framtid. Nu tar jag mina planeringssessioner, korta stunder, och skriver ner mål (och delmål) med personlig utveckling, karriär, bokskrivande och äventyr. Sedan sätter jag deadlines, och släpper det hela. Alla handlingar som har med målen att göra, sker i nuet utan grubblande. Hjärnan är fri, och betydligt tommare än om den hade försökt komma ihåg vad den borde säga åt resten av kroppen att göra.

Där är mitt svar, Anders.